schnuckii

Idag vaknade jag som vanligt innan 9.
Det var i och för sig bara bra, för jag ska jobba idag på ett nytt ställe (trots att det här är min "lediga" helg).
Jag vet inte riktigt var busshållplatsen jag ska åka ifrån ligger. Jag vet vad bussen heter, men jag vet inte vad det heter där jag ska av och jag är väldigt dålig på att läsa och förstå min fina turistkarta (vart var jag när vi hade orientering?).
Det här känns så löjligt bekant. Det är det sjätte stället jag skickas till. Det är sjätte gången jag varit helt totalt vilse och stressad till max för att inte komma en minut för sent. Hittils har jag bara kommit för sent när de ringt för mig för sent på morgonen så att jag inte hunnit i tid för att jag inte har haft någon som helst möjlighet att planera.
Men annars, alltid i tid, alltid alltid ALLTID ordentligt och fint och bra.

Men vad hjälper det mig? Vad gör det för mig att jag känner att jag verkligen försöker mitt bästa?
Ingenting. Absolut ingenting. Om jag är på ställen med arbetskamrater får jag kanske beröm där av dom, fö de vet hur det är. För att jag försöker, är så trevlig som jag kan, försöker visa mig mänsklig, skapa band med allt och alla för att få en bättre relation. En bättre arbetsplats. Jag har än en gång visat att jag har social kompetens. Jag är bra på det, jag har lätt för att släppa på min personlighet och dela med mig av allt. Jag är ofta bra på folk.
Men gud, grattis Sandra?

Det är inte värt det. Jag jobbar röven av mig, anstränger mig till max.
Trots detta:
- Visar kontoret ingen som helst förståelse för om jag är orolig för något med mina brukare, de ger mig inte tillräcklig information, de "glömmer" bort att det inte får ringa när jag tex. var i Göteborg osv.
-  känner jag att jag inte kan någonting av det jag gör. Visst man ska lära sig och hejochhå. Men jag är inte säker på om jag vill lära mig allt, när brukare eller brukares närstående bara ger en skit
- Trots att jag alltid säger ja till allting, kan de inte fixa så jag får pusslat ihop till en heltid och inte bara jobba röven av mig en vecka för att sedan ha jättelite att göra någon vecka

Häromdagen ringde kontoret mig och det var den jättetrevliga falsettrösten som ringde. Hon frågade mig om jag kunde jobba igår, jag fick säga nej för att jag jobbade redan. (som vanligt har de ingen koll). Sedan sa hon att jag får lov att säga nej och att de skulle tycka om mig ändå och blablabla.
Jag måste klara att betala räkningar, hyra osv. Jag kan inte säga nej. Jag måste säga ja, gå upp bright and shiny och vara glad, positiv osv.

Jag har nu fasta timmar på 4 ställen. Lite timmar här, lite timmar där. Jag är så trött. Jag jobbar över hela Västerås känns det som, på min stadskarta är det små streck och grejs överallt.

Jag är personlig assistent sommaren ut, sedan ska jag kämpa för att få jobba med något jag vill.
Barn.. Inte sjuka barn, friska barn. (det är hemskt att gå till ett jobb och veta hur ett barn i just den åldern ska vara i utvecklingen och så kommer man dit och det är ett barn med otroliga problem, det är tufft. Det är svårt att se glädje i saker då)

Om man jobbar på en förskola är det skitsamma om den övriga personalen är skit. Man har alltid barnen. Just när man har en dålig dag och tror att man gör ett riktigt dåligt jobb får man höra de där små sakerna från barnen.
"Jag tycker du är fin idag",  "Jag älskar dig",  "Hjälp oss med tornet, du är den bästa av alla fröknar på att bygga torn" osv.
Det gör ens hela dag. Inte skrik och bråk och otacksamhet.