schnuckii

Och vad vet du om kärleken?
Förrän du förgäves hatat den...
Och vad vet du om hur hjärtat kan bränna?
För kärlek som aldrig kan dö, men inte heller leva...

Jag vet att vi tycker om varandra. Jag vet också att det inte fungerar. Det är det svåraste av allt, att veta att just vi som var så... inte kunde få det att fungera.
Vi som låg i sängen och bara pratade, som hade kul med varandra. Vi som gjorde så många knasiga och roliga saker, som skrattade med varandra. Små roliga hemligheter. Djupa och roliga samtal som aldrig tog slut. Till slut fick vi släcka lampan och faktiskt sova.
Vi som uppskattade varandra. Såg upp till varandra.
Jag har tänkt och tänkt och önskat att vi aldrig blev tillsammans utan bara blev riktigt bra kompisar istället. Samtidigt vill jag inte ha gått miste allt det här för allt i världen.
Nu är det tillbaks till Weeping Willows, tillbaks till innan allting började.
Tillbaks till allt det där man hade men aldrig ville ha. Många säger att jag är så bitter nu. Det är väl frågan om det är ordet. Fastän jag vet att man inte måste ha någon, så behövdes han. Han var mitt allt, det jag hade. Min.
Jag undrar vad som hade hänt om jag aldrig skickat iväg det där mejlet. Jag minns inte ens vad jag skrev. Jag minns varför, för det är ganska liknande med hur jag känner nu. Jag undrar vad som hade hänt om jag aldrig hade kysst honom där på perrongen, hade sagt att jag helt enkelt inte kunde träffas.
Vi som inte ens skulle ha märkt av varandra om vi träffades någon annanstans. Han sa det någon gång, att om han skulle sett mig på något uteställe skulle han aldrig någonsin våga gå fram. Jag i min tur skulle väl ha varit för full för att se.

Jag vet att jag inte har varit helt ärlig. Att jag varit ett svin. Att allt inte alltid var just så underbart. Men jag tänker hålla fast i allt det där bra. För herregud, det kommer att räcka länge.