schnuckii

Det är flera som har sagt att jag verkar ta det hela bra.
Gud så fel man kan ha. Jag vill bara skrika. Jag hade det, sen sumpade jag det.
Tänk om jag inte åkt till Österund. Tänk om jag hade stannat kvar hemma och förklarat hur mycket jag älskade honom istället. Jag saknar honom hela tiden. Jag tänker på honom hela tiden. Jag är så förbannat trött på att ligga ensam på min soffa och veta att jag inte bara  kan åka hem igen. Mitt hem.
Men det går väl bra för honom nu. Han går vidare. Han avancerar i jobbet, han köpte en ny soffa.
Jag sitter hemma utan någon som helst vilja att ens gå utanför tomten. Det kanske är elakt mot alla andra, men han är det som betyder mest. Fortfarande. Jag lider av att vara så ensam. Visst ställer alla här upp, men ag vill ha Niklas här.
Tänk att något så enkelt som honom bredvid mig, har blivit så svårt.

Jag läser Doktor Glas nu. Den är faktiskt bra. Jag hakade på den där fåniga "köp en bok med tidningen"-grejen. Hela svenskaundervisningen på gymnasiet kom plösligt tillbaka och jag inser att vår kära Anna läst boken mer än en gång.