schnuckii

Min dag har varit nästan precis så bra den hade kunnat vara.
jag inser mer och mer vad jag mår bra av.
Det vill säga, när jag får tillfälle att på riktigt ändra saker. Just nu i min klass är det mycket prat om de funktionshindrade och de normala.
Jag vill inte gå med på att man säger så! Vem bestämmer vem som har full funktion och är normal?
Jag kan bara ta mig själv som exempel. Adhd är ett neuropsykiatriskt funktionshinder. Men vadfan, jag är kreativ, spontan och jättebra på att dra igång projekt och få idéer. Allting har för- och nackdelar.

Nu har jag fixat en föreläsare som förhoppningsvis kommer till min klass och pratar funktion och tillgänglighet. Människan heter Iki Gonzales, projektet heter Utopia och de är verkligen helt fantastiska. Jag får en sån känsla av att JA; ÄNTLIGEN!

Att ha jobbat som personlig assistent/ledsagare/avlösare i 5 år sätter sina spår. Jag är nästintill besatt av trösklar osv, jag påpekar ofta sådant på stan och så. Människor brukar kolla länge på mig, på min till synes väl "fungerande" kropp. Jag tänker mig att de undrar varför jag ens bryr mig.

Men jag bryr mig. Jag bryr mig enormt mycket och det är så otroligt viktigt. Otillgänglighet är diskrimnering!
Jag ska fixa alla trösklar och dåligt utmärkta platser, alla höga bankomater och brevlådor. Alla trottoarkanter och övergångsställen.
Det räcker nu.