schnuckii

Igår var jag någonstans jag aldrig vill tillbaka till.
Vaknade upp lite bakfull hos matilda. Kände mig konstig redan dagen innan.

Vi satt och kollade på film och jag var helt galet rastlös. Hördes med johanna, bestämdes att vi skulle ses i stan men jag var så himla stissig och stressad att det tog skitlång tid för mig att ta mig dit.
På spårvagnen var jag paranoid som fan och hade känslan av att någon kommmer att ta mig för något.
Vagnen var inte ens halvfull men jag kände mig jätteinstängd och att alla ville mig ont. Väl av spårvagnen har jag glömt vart jag ska och får stanna upp en stund.
Det kändes som om jag skulle bli påkörd på varje övergångsställe, så jag drar ut på det och går över gatan nära cafét som möjligt. 

Och jag kunde inte ens tänka mig att gå in på cafét hon var på med en vän som hade gått, utan hon fick komma ut.
Jag kramade henne och grät en skvätt över mitt konstiga mående.
Vi åkte hem.
Jag fick ta tre olika tallrikar till maten på grund av någon slags obalans-känsla av vad som passar.
Jag mådde mycket bättre men film och lugnt sällskap men blev stressad av att anna (som satt bredvid i soffan en stund) rörde sig för mycket.
Jag somnade utan problem och har sovit gott.

Nu sitter jag här ganska nyvaken och måste gå till jobbet om en halvtimme.
Jag vet inte vad som hände igår och känner mig klyschig när jag ska förklara. Läskigt.

Julafton.
Ville skriva om min fina veganska julmat. Men även om hur jag känner mig som en utomjording bland alla sexistiska, rasistiska och heteronormativa skämt som min släktingar släpper ifrån sig.
Fast att jag hade det helt okej, för att jag hade anna och kajsa där, mina dejter till julmiddagen.

Men jag känner mig sorgsen och tom.
Missbruk och psykisk ohälsa är för närvarande i mitt liv just nu.

Jag har gett upp om honom, han kommer aldrig att kunna ta det ansvar han behöver att ta.
Gentemot sin sambo, sina vänner, sina barn.
Hört av en vän; "Alkoholister är inte vuxna människor"
Det slutar aldrig att göra ont. Jag är rädd. Att hans kropp lägger av en dag. Att mina barn kanske inte kommer att ha en närvarande och rolig morfar.

Och den där systern. Jag känner inte igen henne. Jag vet inte vem hon är.
Jag känner mig naiv, jag väntar fortfarande på att hon ska komma tillbaka en dag. Så som hon var.
Men jag har börjat glömma. Jag minns inte vad som hänt. Jag minns inte hur vår kontakt var förut. Om hon någon gång inte har varit manipulativ och egoistisk.
Jag undrar hur det känns att bli tvingad att kissa i en kopp varje vecka. Att inte bli trodd, att inte bli litad på.


Jag är så jävla ledsen och rädd just nu.

Vi har gjort en pepparkaksborg, jag har gjort knäck, kola och mandelmassa-figurer.
Granen är stor och grön och mamma har varit här och lämnat paket jag får öppna imorgon.

Men jag har en klump i magen.
Och är nervös inför något jag inte förstår.
Jag kommer att klara det här fint, men jag känner mig så himla ensam inför julen.
Som jag ska fira hos farmor med anna och cajsa och 20 släktingar. Det känns så otryggt allting på något sätt.
Känns som om jag inte har kontroll över dagen och att jag inte fått planera allt i detalj.

Födelsedag igår.
Vaknade med mensvärk och rejäl förkylning klockan sju. Låg och jämrade mig med massa värktabletter i kroppen tills jag hörde en fin sång. :)
Ett gäng sambos kom in och sjöng och hade med sig lyxfrukost bestående av smoothie, sojalatte, citronyoughurt med blåbär på och mackor med vegan-creamcheese och gräslök. Helt fantastiskt fint.
Jag fick världens finaste present av anna. En pärlplatta på henne och mig, gjord av sjukt många pärlor. Hon är så himla duktig på sånt. :)

Sushi till lunch och sedan god middag och fint häng. Ljus och findukat och bordet fullt med finisar.  
Sedan hade de planerat pepparkakshusbak, men vi orkade inte riktigt hela vägen.
Whoppi på besök sjöng även en födelsedagssång på sitt namibianska klickspråk (minns inte vad det heter).

Jag måste säga att det var den bästa födelsedagen på länge! Utan att behöva lämna huset mer än att gå till systemet och köpa mig cider.

Jag spyr på den käcka hetero-tvåsamheten just nu btw. Been there done that, och aldrig igen.

Malmö var förresten jättefint! Förfest med minst sagt blandat folk. Efterhäng med evelina och martin stenmarck.
Sushi och konsert. Det känns bra att jag tog mig dit, det var trevligt. :)