schnuckii

Jag antar att väldigt många har har en komma ut-berättelse och det är fruktansvärt att det ska behöva vara så.
Jag kan tycka att det är lite underligt att man ska behöva komma ut som homosexuell, bisexuell eller whatever. Det verkar vara väldigt viktig för omvärlden vem man kan bli kär eller tänder på. Det verkar också vara en stor grej att man ska veta exakt vilka man kan tänkas tända på.
Kort sagt; jag upplevde det som mycket svårt att berätta att jag var kär i en tjej då väldigt många verkade stämpla mig som det ena eller andra.
Jag tyckte det var omvälvande att behöva berätta och veta att människor skulle kanske behöva lite tid på sig, kanske inte skulle helt acceptera mitt val av partner och sedan tillråga på allt också behöva tvingas fundera på vad jag skulle kalla mig själv.

Freestyler var ett ord som var bra; en av mina sambos kallade sig själv det och för henne betydde det i princip att man kunde göra vad som helst med vem som helst utan att det skulle ändra något hos ens egna sexuella läggning.

Trots det kände jag en liten gnagande känsla av att jag borde kunna definiera min sexuella läggning mer utförligt; åtminstone för mig själv.
Var jag bisexuell eftersom jag faktiskt hade haft sex med båda könen?
Eller var jag en heterosexuell tjej som bara hade mitt första förhållande med en tjej?
För mig var det så mycket mer än så.

Jag grät när jag berättade om henne för min mamma. Jag grät över ett bråk jag och min tjej hade haft och min oro över hur mamma skulle reagera. Hon tog det fint och sa inte ett ord fel.

Jag smsade min närmsta och äldsta vän. Hon svarade inte förrän efter kansk 4-5 timmar och jag gick som på nålar. Jag antog att det kanske är svårt att veta vad man ska säga. Att det kanske fortfarande kan vara svårt, men att det inte gör någonting för jag vet att jag har henne kvar.

Pappa sa; "Sandra, du förstår det här är inte lätt för en far att höra"


När jag hör orden "komma ut ur garderoben" tänker jag att man sitter därinne i garderoben
och sen hoppar ut och ALLA är där och klappar händerna och det är glitter och sen får man tårta.
Men jag har kommit ut kanske 20 gånger. För olika människor. Familj, vänner, kompisar, arbetskompisar, brukare osv. Jag har nästan förberett mig på att jag alltid kommer att hamna i situationer där jag behöver "komma ut".
Det är fel att jag överhuvudtaget ska behöva vara beredd på att alla kanske inte riktigt är bekväma med vem jag valt att leva med i ett förhållande.

Jag kanske inte är tillsammans med min flickvän länge alls och sedan väljer att bara ha sex med män. Men jag vet att det kommer aldrig att bli helt och hållet som förut.
Det gör mig glad och jag tänker på mitt vertikala leende därnere och vad det kan ställa till det för folks stackars små skyddade världar. Men det gör mig fortfarande mest glad.

Jag tänker på en vän som berättar hur mycket hon verkligen älskar tjejer.  
Jag tänker på de fördomar som finns om att alla homosexuella knullar med alla och att en flata vill hångla med alla tjejer hon träffar och även med sina tjejkompisar. Och på alla fina människor som bevisar motsatsen.
Jag tänker på att jag kan klä ut mig till kille och göra mig medvetet okvinnlig utan att det behöver förändra något hos mig eller hos människor jag bryr mig om.
Jag tänker på hur jag vill ropa slagord; ALL KÄRLEK ÄR BRA KÄRLEK!

Jag tänker på att jag är så glad över att jag har träffat Anna.  

Hejhopp.
Alla gör slut runtomkring nu.
Det får mig att inse hur mycket jag tycker om Anna, hur viktig hon är.
Inatt sov jag med Marse, för att Anna sov borta. Jag var tydligen väldigt kelen inatt och kommer nog inte våga sova med andra än Anna på ett tag. ;)

Idag har jag å mig en skjorta jag fick av Anna häromdagen. Den är världens skönaste och jag ska ha på mig den varje dag nästan tror jag.
snart är det tjugondag knut och då ska granen ut och pepparkakshuset ätas upp. Och tills dess har nog alla sambos återvänt!