schnuckii

Förtydligande angående Niklas-inlägget lite längre ner.

Ja, jag saknar honom. Jag slutar inte älska sådär bara och hoppar på första bästa förhållande.
Sån är jag.
MEN, jag vill inte ha honom tillbaka. Jag ångrar vissa saker jag har gjort, men jag inser att det var nog bäst det som hände.
Jag har inte blivit dumpad per sms av en sambo förr, så jag antar att det hela tog ganska hårt.
Sådana saker får mig bara att inse ännu mer hur fruktansvärt fel han är.
Jag vill faktiskt inte ha någon fegis.
Det kan låta egoistiskt men det var ju faktiskt jag som förlorade mest.
Jag sa upp mig från ett jobb jag älskade för att flytta ihop, jag flyttade ifrån alla mina kompisar, jag skapade ett nytt liv som jag sedan brutalt förlorade och sedan kunde  jag inte få mitt gamla liv tillbaka.
Han har bara flutit vidare och blivit tuffare och coolare, men jag tycker att han verkar vara en ful person nu.

Han skriver att han vill kunna vara glad för mig och inte tycka synd om mig. (Jag har ju dock inte bett honom att tycka synd om mig, det är inte synd om mig)
Han skriver dessutom att han inte kan vara där för mig alls och att jag bara ger honom dåligt samvete.
Han vill alltså ha en  okomplicerad, stel relation där man bara berättar om allt roligt och härligt och underbart i sitt liv då och då. Vill man dela min lycka får man förihelvete dela det andra med. Men han har alltid varit sådan, rädd för allt som inte är lyckligt och trevligt och alldeles sommarhimmel.

Han kan dra åt helvete med sådana kommentarer faktiskt. Jag är trött på att bli förlöjligad.

Jag känner mig krossad och ensam. För ett år sedan åt vi pizza och firade ett år tillsammans i en lägenhet full med kartonger och känslan av ett nystartat liv. Nu sitter jag här.
Jag kan inte få mig till att sova, fastän jag ska upp tidigt imorgon.
Det finns ingen som kan säga något.

Jag tycker att bearbetningen är nästintill identisk med att någon närstående har dött, förutom att ingen kan förstå hur det känns.
Jag kan inte förstå på vilket sätt någon annan saknar sin mormor, men folk som kände min mormor kanske förstår hur jag saknar henne. Medans ingen har haft det kärleksförhållandet jag haft.
Makes sense?

Jag saknar Niklas. Jag är så fruktansvärt ledsen, men jag skäms nästan för att säga det. Jag tänker på honom jämt.
"Gå vidare" , "det är dags att komma över honom" , "gräv inte ner dig" osv.
Jag försökte, men nu då?
Vad i helvete ska jag göra nu?!?

Den här bilden hänger fortfarande kvar på mitt kylskåp här, den har hängt där i över ett år. Jag läste texten på baksidan för ett tag sedan, men jag kan inte få mig till att göra det igen. Det var som ett litet hejdå-kort till mamma med att jag flyttade till Västerås.
På kylskåpsbilden har det kommit en droppe vätska under mitt ena öga av en händelse, det ser ut som en tår. Jag har svårt att inte tro på tecknen.
Jag har svårt att tro att min hals blivit helt illröd runt hjärtat jag gjorde till honom av slumpen.

Förlåt.


u

Tror det här kan vara sisådär 4-5 år sedan. Jag kollade bland lite gamla bilder idag, hittade den här. Tyckte den såg lite skum ut. Mest hår i och för sig.





Nu har jag kommit igång med min packning, mamma kommer hem vid 5 och kör grejerna till karros lägenhet. :) Lovely.
Idag får jag besök av min kära Emilie och hennes nya pojkvän, de ska sova över. Ska bli kul. :)
Så slipper jag sova själv första natten där också. :)
Näe, dags för lunch och packande.

Tanken.
Ett hjärta för kärleken, ett hjärta för familjen och ett hjärta för de som håller ryggen fri.
Men håller de verkligen ryggen fri?
När man väl står där, backar de upp en och gör allt i sin makt för att fixa så att allt blir bra?
Nej. Jag är ledsen men nej, det tror jag inte.

Det är meningen att jag inte ska bry mig längre. Men jag gav mitt allt. Jag ger alltid mitt allt i sånt. Hoppar in, hoppas och blir helt jävla uppsnärjd i det blå som min käre håkan skulle uttrycka det.

Idag frågade Emma Ingeborg i någon diskussion hon hade med de små;
Sandra, visst är det inget dåligt med att vara kär?
Bitter som jag blir då och då ville jag bara säga att:

JO FÖRIHELVETE! BLI ALDRIG KÄRA I NÅGON! De lär antaglien byta ut dig mot någon yngre, snyggare efter ett tag som inte har någon som helst jävla åsikt och bara är allmänt snäll och söt. En sådan som ger efter och bara tycker att livet är fint. En sådan som stryker alla sina kläder och dricker lagom och stönar lagom passionerat.

Men det sa jag inte naturligtvis. Den dagen jag slutar vara bitter är jag nog död. Eller delar rum med min käraste på ålderdomshemmet och liksom vet, att det kommer att vara livet ut och att jag eller han antaglien kommer dö av sorg en vecka efter varandra.
Jag vill inte bli kär mer. Jag vill ha allt färdigt.
Och nej, jag vill inte prata mer om alla hjärtans dag. Jag har aldrig och kommer nog aldrig att fira den jävla dagen. Fortfarande hugger det i mitt hjärta att veta att jag inte får några jävla rosor imorrn, vilket jag fått de senaste åren.

I övrigt måste jag säga att jag upplevde den skönaste tröttheten på länge på förskolan idag. :) Jag låg i en soffa och läste för barnen i nästan en timme medans jag kände att rösten började slappna av och att kroppen vilade.

http://www.youtube.com/watch?v=5ulsKamjHNo

Så jävla bra!

Dom kommer kliva mig igen.
Så jävla hårt.
Here it goes, mitt sista tafatta försök.
Går det också åt helvete, ska jag hitta en lämplig spade och gräva ner mig i jorden i sisådär hundra år.

http://www.youtube.com/watch?v=TF9LnyfDz5M&feature=related


De har gjort det där som jag trodde betydde för mycket för honom. Jag vill slå henne, skrämma henne. ja, jag vet släpp det och blabla. men fan jag vill bara slåss.

Jag har aldrig ens tänkt tanken att någon annan än JAGJAGJAG mår dåligt när kärleken tar slut. Jag fick en del att tänka på ikväll.

Han har sagt att det är lagt på is. Men ändå fan. JAG HAR BLIVIVT BRÄDAD AV EN 16-ÅRIG BLONDIN!
Hur ful och kass är man inte då? Blä.

Hur hårt jag än försöker kan jag inte få mig till att tycka illa om honom. Mission not completed.

...
(Jag är så jävla besviken, men det var väl väntat kanske? Ett löfte betyder ingenting, vi är samma skrot och korn. Jag är rädd och orolig... )

Jag är ledsen, jag ska gå till bussen om ungefär 4 minuter nånting tippar jag på.
Jag är så nervös att jag mår illa. JAG KLARAR INTE DET HÄR!
Jag är så jävla trött på min jävla mörka grotta. Det är bara det att jag inte kan förstå. VI ÄLSKADE VARANDRA.
Men han gav upp. Hur fan kan man göra det? Jag vet svaret men jag orkar inte tänka på det. De där jävla skuldkänslorna gnager tillräckligt ändå. BLÄ

Taggad och nedbruten.
Shit. Om precis en timme ska jag gå ner till bussen för att sedan åka vidare mot Göteborg.
Sen blev det en dryg timmeslång väntan på tåget. Jag är helt darrig i benen. Jag vet ingenting just nu.

you went back to what you know
so far from all that we went thorugh
..
and I go back to black...

Svartklädd as usual. Jag är praktiskt taget emo snart. Jag har bestämt med mig själv att bygga upp en hel svart garderob. För nej, jag är inte den färgglada typen. Om det inte råkar vara rosa då.

Det känns som om jag dör mer och mer för varje dag. Svart är väl det mest passande nu, min egen privata begraving för mig själv varje dag. Äsch.
Det var dags att krypa upp ur det jävla hålet för länge sedan, men varje gång jag ser öppningen dras jag ner.

Eller så kan vi hoppa över alla klyschorna och så kan jag erkänna att jag saknar honom något så otroligt. Han sa häromdagen att han saknade mig med. Jag blev själaglad och helt förstörd. Jag är så jävla trött på all fånig dramatik.

Idag ska jag med på Fannys möte med rektorn. Både mamma och pappa ska med, det är därför jag ska med. För Fannys skull.
Hur har de tänkt att vi ska förstå när vi inte vet någonting om bakgrunden? Jag kan inte förstå sådant hat.

Det är trevligt med telefonkontakt och så, men jag blir lite trött. Jag vill ha Evelina och Sanna närmre. Det suger.
Det absoluta ultimata vore om jag fick ha alla mina 3 bästisar; Evelina, Sanna och Niklas här.
Ja, jag är löjlig.

Jag ska till Ullared efter mötet med mamma, onkel och moster. Jag har egentligen ingen lust just nu, men vad gör man?

Svacka igen. Darrningar i kroppen av för lite sömn och ångest.
Jag klarar inte det här. Den där läskiga känslan som infann sig en kväll i Östersund då jag fick ett sms som ändrade allt, kommer tillbaks.
Då man bara vill halsa en flaska vodka och somna för att man vet att det inte försvinner av sig själv förrän efter för lång tid. Det är helt enkelt outhärdligt, man kan inte vänta ut det. Jag har ännu inte kommit på vad som får det försvinna. Tid antaglien.

Varför?

Klockan är nästan 3. Jag borde verkligen sova, men jag ser spöken överallt. Jag var korkad och tittade på Jordan rättsläkare och Medium. Båda serierna råkade ha ovanligt läskiga avsnitt just idag.
Jag hör ljud över hela huset. Jag vågar verkligen inte gå och låsa ytterdörren och ironiskt nog så är jag enormt röksugen.

Huvudet är fullt av saker som jag måste bearbeta. Jag vet att jag sätter mig i skiten ganska ofta själv. Hålla käften lite oftare vore ett alternativ.

Imorgon ska jag träffa en klasskompis från gymnasiet. Fika här tror jag det blir. Jag får väl svänga ihop en kaka eller något. Det blir nog bra.

Kärleken kommer och går men vänner består.
Det är väl så man säger? Det ligger nog en hel del sanning i det hela. Även fast det känns nu som jag förlorat en vän jag trodde jag skulle få ha för livet. Jag kände samma sak för ett par år sedan, så jag vet att den känslan inte kommer att gå över. Man vill inte bli läskig och för jobbig och påträngande, men det är inte så lätt när det känns som om man själv blir stalkad och hånad av allt runtomkring.

Även om Niklas skulle låta mig vara kommer jag aldrig undan allt annat. Hans ex, hans nya ragg och kompisar.
Jag vill i och för sig inte komma undan allt. Men..
Äsch.

Allt är helt fucked up. Känns som om jag är i krig med hela jävla världen.
På torsdag åker jag till Västerås och bor hos Johanna. Skulle egentligen ha bott hos Anders, men det sket sig. Nu tror dessutom Anders att jag bara åker upp för att hämnas på Niklas genom att ha sex med Anders.
Det var ett skämt, helt igenom ett skämt. Jocke hade sagt det till Anders. Vad fan, sen när tar man mig på allvar? Det är så uppenbart ett skämt, inte menat någonting överhuvudtaget.
Jag undrar vad fan jag har gjort dessa människor. Vi var kompisar tills den dag Niklas valde att göra slut med mig, sedan har de straffat mig tusen gånger om för att jag flyttade. Och jag vet att det är ju Niklas kompisar.

Torsdag till lördag ska jag vara där. Jag önskar jag kunde göra allt ogjort.

Och vad vet du om kärleken?
Förrän du förgäves hatat den...
Och vad vet du om hur hjärtat kan bränna?
För kärlek som aldrig kan dö, men inte heller leva...

Jag vet att vi tycker om varandra. Jag vet också att det inte fungerar. Det är det svåraste av allt, att veta att just vi som var så... inte kunde få det att fungera.
Vi som låg i sängen och bara pratade, som hade kul med varandra. Vi som gjorde så många knasiga och roliga saker, som skrattade med varandra. Små roliga hemligheter. Djupa och roliga samtal som aldrig tog slut. Till slut fick vi släcka lampan och faktiskt sova.
Vi som uppskattade varandra. Såg upp till varandra.
Jag har tänkt och tänkt och önskat att vi aldrig blev tillsammans utan bara blev riktigt bra kompisar istället. Samtidigt vill jag inte ha gått miste allt det här för allt i världen.
Nu är det tillbaks till Weeping Willows, tillbaks till innan allting började.
Tillbaks till allt det där man hade men aldrig ville ha. Många säger att jag är så bitter nu. Det är väl frågan om det är ordet. Fastän jag vet att man inte måste ha någon, så behövdes han. Han var mitt allt, det jag hade. Min.
Jag undrar vad som hade hänt om jag aldrig skickat iväg det där mejlet. Jag minns inte ens vad jag skrev. Jag minns varför, för det är ganska liknande med hur jag känner nu. Jag undrar vad som hade hänt om jag aldrig hade kysst honom där på perrongen, hade sagt att jag helt enkelt inte kunde träffas.
Vi som inte ens skulle ha märkt av varandra om vi träffades någon annanstans. Han sa det någon gång, att om han skulle sett mig på något uteställe skulle han aldrig någonsin våga gå fram. Jag i min tur skulle väl ha varit för full för att se.

Jag vet att jag inte har varit helt ärlig. Att jag varit ett svin. Att allt inte alltid var just så underbart. Men jag tänker hålla fast i allt det där bra. För herregud, det kommer att räcka länge.