schnuckii

Och tiden bara går.
Det blir inte bättre, snarare sämre. Hur ska det någonsin ändras när allt bara upprepas.
Nu har hon varit på vift i en dryg vecka. Hur långt ska det gå innan allt kraschar? igen.
Hon har rymt med den där pojkvännen som också är efterlyst. Det är galet det här.

Jag kan inte styra min omgivning, jag vet det. Jag vet att jag ska börja med mig själv. och blabla.
Så att jag har lite ork och kraft att palla, att klara av min vardag.
Och jag orkar inte jobba nu. Och jag har ju inte jobbat på en dryg vecka mer än en endaste timme. Jag är glad att min förkylning kom just nu. Så jag kunde sjukanmäla mig på riktigt. Men idag ska jag jobba.
Jag är så orolig i kroppen, det kryper i mig. Jag har ett slags obehag i kroppen som gör mig känsligare än förut.

Jag klämde mitt finger i en dörr häromdagen, inte så hårt alls. Men jag fick sätta mig ner, kändes som jag skulle svimma. Mådde illa, var yr. 10 minuter sedan är det bra igen, men jag blir rädd.
Jag blir rädd varje gång jag går in i en dörr, slår huvudet i väggen, lägger saker fel, glömmer bort så mycket.

Jag vet ju varför. Jag förstår att för mycket oro utanför sätter sig i mitt huvud och gör mig långsam, orolig och glömsk.
Men det är fortfarande så galet läskigt.