Ska vi hitta på något?
Om ungefär en timme borde jag vara på väg till en restaurang med 6 eller 7 av mina sambos.
Men det kommer inte att bli så.
Jag har tvättat och har massor av möjliga klädval.
Jag har pengar.
Restaurangen är specialiserad på veganmat.
Det är en hejdå-middag för två sambos jag gillar väldigt mycket.
Men jag kommer inte åka med. Jag har ingen som helst ork, för all ork har gått åt att stressa upp mig inför det. Jag vet inte hur jag ska förklara det. Ingenting kan förbereda mig på det här.
Jag vet ju vad som kommer att hända egentligen, folk kommer äta god mat och ha trevligt. Vi kommer ut på något gemensamt. Men det spelar ingen roll, för det känns bara så otroligt jobbigt. Jag är rädd. Och jag är rädd för att jag kommer att vara rädd. Eller ledsen. Eller förvirrad.
Jag är trött på det här.
Men det kommer inte att bli så.
Jag har tvättat och har massor av möjliga klädval.
Jag har pengar.
Restaurangen är specialiserad på veganmat.
Det är en hejdå-middag för två sambos jag gillar väldigt mycket.
Men jag kommer inte åka med. Jag har ingen som helst ork, för all ork har gått åt att stressa upp mig inför det. Jag vet inte hur jag ska förklara det. Ingenting kan förbereda mig på det här.
Jag vet ju vad som kommer att hända egentligen, folk kommer äta god mat och ha trevligt. Vi kommer ut på något gemensamt. Men det spelar ingen roll, för det känns bara så otroligt jobbigt. Jag är rädd. Och jag är rädd för att jag kommer att vara rädd. Eller ledsen. Eller förvirrad.
Jag är trött på det här.
ta min hand, kom så går vi vidare
Jag trivs där jag bor, jag funkar på jobbet och har ett bra förhållande.
Jag lever i en fin och kärleksfull bubbla emellanåt och blir chockad när jag tar mig ut i sammanhang jag inte är van vid.
Jag har det ganska bra ordnat för mig.
Men jag gråter nu.
Jag gråter över en pappa som inte är som en pappa ska vara. Som inte står upp för mig, som inte kan ta något som helst ansvar. Jag vet att jag är bortprioriterad och jag har vetat det ett tag, men det gör mig fortfarande otroligt ledsen. Jag funderar på om jag ska ringa och säga som det är, att jag från och med nu också väljer bort honom.
Jag är så rädd att någon i min familj ska dö, just nu jag är inte kan ha någon kontakt och någon bra relation till dom.
Jag funderar på hur mycket skit jag förväntas ta, hur mycket tjockare blod är än vatten, egentligen.
Det regnar ute och det är skönt. Det ger mig en anledning att inte gå utomhus idag. Alls. Jag kan inte rensa ogräs som jag tänkt. Jag borde så mycket, jag borde städa mitt rum.
Jag borde planera vilka grejer jag vill gå på under hbt-festivalen.
Jag är orolig att dagar ska gå utan att jag gjort något. Det börjar bli veckor, månader, år utan en heltidssysselsättning. Jag klarar inte av heltid nu, men jag är rädd att jag inte klarar det sen heller.
Fastän jag vet att det förväntas.
Jag lever i en fin och kärleksfull bubbla emellanåt och blir chockad när jag tar mig ut i sammanhang jag inte är van vid.
Jag har det ganska bra ordnat för mig.
Men jag gråter nu.
Jag gråter över en pappa som inte är som en pappa ska vara. Som inte står upp för mig, som inte kan ta något som helst ansvar. Jag vet att jag är bortprioriterad och jag har vetat det ett tag, men det gör mig fortfarande otroligt ledsen. Jag funderar på om jag ska ringa och säga som det är, att jag från och med nu också väljer bort honom.
Jag är så rädd att någon i min familj ska dö, just nu jag är inte kan ha någon kontakt och någon bra relation till dom.
Jag funderar på hur mycket skit jag förväntas ta, hur mycket tjockare blod är än vatten, egentligen.
Det regnar ute och det är skönt. Det ger mig en anledning att inte gå utomhus idag. Alls. Jag kan inte rensa ogräs som jag tänkt. Jag borde så mycket, jag borde städa mitt rum.
Jag borde planera vilka grejer jag vill gå på under hbt-festivalen.
Jag är orolig att dagar ska gå utan att jag gjort något. Det börjar bli veckor, månader, år utan en heltidssysselsättning. Jag klarar inte av heltid nu, men jag är rädd att jag inte klarar det sen heller.
Fastän jag vet att det förväntas.
