schnuckii

ÅHHH. När får man gå och lägga sig? Den här kvällen suger. Jag har antagligen ingen att hänga med här hemma. Den jag trodde skulle vara hemma ska på stans största fest med mitt ex. Min hemliga förälskelse ska också dit. Och jag har ju inte gjort några planer. ÅHHH.

Jag fortsätter med nya helt FANTASTISKA system för allt ifrån känslor till tvätt. Och jag kan inte förstå att jag har ju verkligen ingen insikt, jag förstår inte då att de nya systemen precis som de gamla kommer att falla.

Men iaf, saker sen sist;
Jag har slutat med kaffe. Helt.
Jag har slutat bita på naglarna.
Jag har bestämt mig för att sluta röka.
Jag har planerat min nästa sommar och hur den ska spenderas.

SÅ, där tänker jag att oj vad bra att jag planerar saker. Men i själva verket är det min hyperaktivitet som spökar och får mig att göra tusen nya saker hela tiden. Och är det bra saker, så tänker jag ju att det är bra av mig. När jag borde göra lugna och sakliga beslut.

Tokig.

Var och kollade upp concertan hos sjuksköterskan. Hon kollade blodtryck och sånt. Och frågade om mina biverkningar och var helt orolig över att jag fått minskad aptit, med tanke på att jag tidigare sagt att jag ibland glömmer äta.
Och sedan ville hon väga mig. Och jag sa att det var ju knappast någon fara om jag gick ner i vikt, för jag är ju överviktig. Men det sa hon att det var jag inte alls.
När jag kom hem kollade jag upp mitt BMI, jag har 10 kg övervikt. Jag förstår inte varför sjuksköterskan sa så?
Jag mår bra i min kropp, det har tagit tid, men jag mår bra! Men nu börjar tankar på att jag kanske borde gå ner i vikt. Och jag bara tänker, för vems skull?
För att det förväntas att jag går ner i vikt av concerta?
ÅHHHH, jag vet inte!

Det är alltid så himla svårt att förklara och berätta om vad som hänt sedan sist.
Det känns som om jag går igenom alla tänkbara känslor i flera omgånger under en dag.
Men iaf, drack litelite alkohol, två glas bål var det exakt.
I lördags på ett kalas. Sedan drog till vän och skulle sova, men jag vaknade klockan 3 på natten, trots sömntablett och allt. Och sedan somnade jag inte om.

Drar slutsatsen att concerta och alkohol är förevigt förbjudet. Vilket känns skönt, eftersom jag jag har ett sådant komplicerat förhållande till alkohol som det är..

Förra veckan var det ju flera anhörigmöten. Den här veckan får jag se, hade hemskt gärna gått ikväll, men ska jobba. Tror det får bli imorgon istället. Eller söndag. Och söndag borde det vara.

Mat jo.. Mellanmålsgrejen är jättebra! Min energinivå är mer stabil, jag behöver inte sjuka mängder lunch, middag osv. Utan det blir mer balanserat tror jag. Bra skit.

Snart ska jag till öppenpsyk och sjuksköterskan där, åh det känns nervöst idag. Jag vet inte varför..
Skrev en uppmuntringslapp till mig själv igårkväll.
"Godmorgon Sandra! Du ska inte till skolan idag, utan till psyk 9.30. Ta med kalendern. Och ta ett djupt andetag och mellis med dig!"

Kanske inte så uppmuntrande dock, men om jag känner mig stressig på kvällen så brukar jag behöva en liten påminnare om vad jag ska göra osv. Och ett litet godmorgon. Lappen tejpar jag fast på bordet btw, så den sitter där jag oftast sitter och äter frukost.

Jag tror att det som blir jobbigt idag är att sitta och bli bedömd. Nu har jag ju ätit medicinen si och så länge hur känns det? Och så känns det som att allting jag gör kommer att antecknas. (Pat har idag inte tvättat håret och gungar på stolen?)

På min kompis skrev de en gång; "Patienten idag inte så spänstig".

Men okej, nu höjer vi dosen tror jag. CONCERTA nästa steg, hej..

Jag fick gå ifrån skolan igår och sjukanmäla mig från jobbet.
Jag fick den där äckliga ångesten igen. BLÄ. Men jag tycker att jag hanterade den okej i alla fall, jag kom hem, pratade inte med någon. Gick och hämtade en av mina kattungar; tog med honom ut och hängde där. En liten varm kattunge innanför jackan är helande! En liten liten en, som ju behöver mig.

Sedan sov jag i 3-4 timmar. Och vaknade och mådde bättre.

Jag hade hoppats att biverkningen från concertan i form av ångest skulle försvinna snart. Men det verkar inte så. Kände förövrigt min första verkan av concerta häromdagen, helt plötsligt kom ett lugn över mig. Och jag kände mig klarare på något sätt, jag hoppas verkligen det är så det kommer att kännas!

Hej jag heter Sandra.
-Hej sandra.
Och jag har en pappa som är alkoholist och en lillasyster som tar droger.

Sådär kan en runda börja på ett möte med anhöriga till alkoholister. Det låter lite lökigt med det där att alla svarar hej sandra, men man vänjer sig.
Jag var på ett möte i förrgår, det var helt fantastiskt och jag kunde sova utan sömntablett och fick ett märkligt lugn i kroppen. Sedan var jag på ett möte igår och jag var bara glad. Jag berättade om jobbiga saker, men lyckades som hitta något positivt emellanåt.

Det finns jättemycket olika anhöriggrupper och träffar och jag hoppas ju inte att alla ska behöva dom, men jag hoppas att alla som behöver det hittar dit!

Själv går jag på Nar-anon och Al-anon, anhöriga till narkotika och/eller alkoholberoende.

Min medicin börjar verka! Alltså concertan då. Jag blir lite lugnare efter ungefär en halvtimme efter jag tagit den. Aptitproblemet är kvar (sitter här och har precis lyckas pressa ner lite gröt, efter många om och men). Men ångesten och oron verkar ha släppt ganska mycket. Kanske är concertan lösningen?

Åh jag tänker lösningar hela tiden och planeringar på det perfekta livet.
Det är nog dags att börja inse att det inte finns.

Jag tror att jag i perioder behöver al-anon och nar-anon. I andra perioder behöver jag nog strukturera upp i mitt liv, i andra perioder behöver jag nog mycket socialt umgänge. Jag ska nog försöka tänka så framöver, att det finns ju inget magiskt trick för mig.
Mitt kaos är ju alltid kvar. Min adhd försvinner inte bara så.. 

Idag har jag kommit ut som ADHD:are ett antal gånger. Nu kan nog omöjligt folk i klassen ha missat det. Känns bra. Men läskigt, det känns som om folk tycker så himla mycket. Jag får ifrågasättande av hur jag fick min diagnos och även varför jag valt att medicinera. Det är tur för folk att jag gillar att diskutera och har noll integritet.

Ikväll ska jag på Al-anon möte. Dvs möta för anhöriga till alkoholister. (eller beroende tror jag de säger, men äsch).
Det finns 4 olika Al-anon-grupper här, det känns fint. Det blir första gången för mig i den här lokalen och i den bär gruppen. Men jag har en känsla av att jag kommer att bli välkomnad. I såna här gruppen blir man just det; välkomnad. Oftast inte med ord men med en känsla av att man liksom hör till. Det känns självklart att just jag är där även när det varit första gången i grupper.

Och det där med illamående ja.. Igår kväll kunde jag inte sova. Tog insomningstablett men ingen sömn kom. Kanske måste jag försöka varva ner mycket mer innan jag tar den. Rädd vart jag i alla fall och sen kom illamåendet.
Kämpar i mig den jävla frukosten varje morgon. Jag är less på att ha konstig aptit.

Jag har tappat bort min kalender, men trodde att jag skulle klara av planering ändå. Det gör jag inte.
Och jag vågar knappt erkänna för mig själv att jag har tappat bort den.

Det är stormöte här om en stund. Jag tycker det är sjukt jobbigt, de brukar ta en bra stund.

Ångesten igår lättade. Men lugnande men framförallt med en vila.
Idag har jag haft redovisning. Jag är nöjd och fick visst mvg på arbetet också. Jag skrev mitt arbete om en bok "Fråga Alice". Den är tydligen vanlig att läsa i skolan på högstadiet, men den fungerade utmärkt att skriva en recension och analys av.

Läraren hade skrivit att det var bra att jag använt mina egna erfarenheter i arbetet. Jag tänker att något gott lär väl komma ur dåliga upplevelser i livet, så jag får väl försöka använda mig av det så mycket som möjligt.
Men det känns som om allt vi pratar om personligen angår mig. Funktionshinder (jag jobbar ju som pers.ass och ledsagare och ADHD är ju ett neuropsykatriskt funktionshinder), olika förvaltningar inom kommunen (har mycket erfarenhet av sockontakter), missbruk (ständigt i mina tankar).

Men det är väl bra ändå. Nu skrev jag iaf ihop ett arbete som skulle varit inne förra veckan. Jag skrev det på ingen tid alls och är absolut inte nöjd. Men så får det vara.

Nu lagar jag i alla fall mat. Kidneybönsburgare, bröd, grönsaker och klyftpotatis. Det blir gott. Och med min känsla för lagom (ehhhh) så blir de inte mindre än 4 såser till. Baba Ganousch, veganmajonnäs, veganhamburgerdressing och tomatsås.

Jag är stolt åtminstone och hoppas att faktiskt klara av resterande dag.

Var ute med till återvinningen. En promenad på ungefär 10 minuter. Nu svettas jag och känner mig helt svimfärdig. Lunchen jag åt för en stund sedan, vill jag bara spy upp. Vad är det som händer?

Jag kan inte ens beskriva hur jag mår. Jag vill bara sova bort hela dagen. Men det har jag ju inte tid med..
Jag som är expert på att göra upp planer för såna är stunder är bara helt väck just nu.
Det finns sätt. Jag tänker att jag bara ska göra saker i fin och lugn takt, jag hinner ju med allt om jag bara börjar. Men jag vet inte ens hur jag ska kunna ta mig till toaletten och kissa.

Fanfanfan, jag blir så otroligt jävla rädd.

Idag är en sån där dag.
Jag försöker förgäves äta regelbundet, men så fort något annat ploppar upp i huvudet glömmer jag det.

Idag skriver jag ikapp mina skolarbeten. Det jag kan göra på en timme är säkert beundransvärt, men det jag hade kunnat göra på 3 veckor med eftertanke osv, hade ju varit fantastiskt.
Jag kan ju redan dom här grejerna.

Det känns orättvist att plugga i den här jävla uppförsbacken!
Innan jag skriver nästa arbete är det till att äta lunch, gå ut med jättemycket återvinning, städa kattrummet och säga hejdå till bebisviktor. :/

BLÄ.

Ingen halsfluss nej.
Åh vad jag känner mig fånig. Men träffade i alla fall bästa läkaren. Inte sådär jobbigt fyrkantig som många läkare där är.

Ätit lunch nu. Jag lagade god mat, men det smakade verkligen inte gott. Jag mår illa. Jag har mått illa en hel del faktiskt. Men jag känner hela tiden att jag hittar på biverkningar. Så jag vet inte! Men concerta kan ju ge illamående så..

Mina sambos har förövrigt fått vila som fan sedan jag började skriva allt medicinfunderande här. Det är nog bra. Med tanke på att jag började få en viss dålig ovana att käka för mycket lugnande och sånt. Så känns det ju inte så bra att slänga mer medicin/knark-skit på dom.

Om en liten stund ska jag och mina 3 kattbebisar till veterinären. Jag är nervös, jag har en hel del att planera. Typ som hur jag ska transportera dom, kattburen är toktung!

Ringer socialen.
Det är ett helvete att få tag i folk och få hjälp. Och då är jag anhörig, vill inte ens veta hur det är om man är den som anmälningen/hjälpen/utredningen gäller.
Usch.

Oron slår i mig. Jag vill bara skrika och slå. Men sånt gör ju inte en duktig flicka heller?
Fanfanfan.
Mitt huvud exploderar.

Idag kommer en dom jag väntat på.

Det är så himla svårt med lagom nu.
Jag läser en massa om kost. Men jag börjar inse att det sista jag ska göra är att börja mixtra med min mat, med tanke på att mina värden är bra egentligen.. Och jag menar, det är inte så jävla lätt att ha superbra värden som vegan.

Föll igår för insomningstablett ändå. Hur fan har läkaren tänkt att jag ska kunna sluta med dom? Blä.

Frukost snart. Jag har ingen som helst hungerkänsla. Läskigt..
Jag tänker att jag ska äta mer på rutin, typ så mycket jag brukar.

Jag gäspar stort.
Och är samtidigt tokhyper.
Och har ju bestämt att inte äta insomningstablett när jag inte behöver gå upp tidigt nästa dag.
Jag väntar på hellahey, men hon kommer nog inte hem. Och Ester är på någon slags hajk.
Fan.

Jag vill inte gå och lägga mig. Det känns inte som att jag kan ligga skönt i min säng. Den känns knölig och jobbig, kall och varm.

Jag har ägnat kvällen åt att kolla upp massa saker som ju bara gör mig ledsen. Nazistsidor som lägger ut folks namn. Obehagliga jävlar! Usch.
Annars vet jag inte. Jag vet inte.. Jag ska ju till doktorn imorgon, jag är bara så jävla less på att inte må bra. Halsfluss på det här vore ju helt amazing.
Skäms dock, gör ju halsprov stup i kvarten där. Men jaja.

Nu går jag iaf mest runt planlöst. Önskar dock jag gick runt planlöst klädd så här;

http://www.youtube.com/watch?v=YTAhSJt_8x8



Be healthy!


Jag hoppar "ganja", marijuana dock.
Och lägger till lite socker.
Annars är jag nog till 100 % med.


"I don't eat no meat.
No dairy, no sweets.
Only ripe vegtables, fresh fruit and whole wheat.
I'm from the old school, my household smells like soul food, bro.
Curry falafel, barbequed tofu.
No fish, or none of dem candy bars.
No ciggarettes.
Only ganja, and fresh squeezed juice from oranges. "

Läser om kost. Jag pratade med en klasskompis idag, hon sa att ADHD blir ju absolut hjälpt av bättre kost; med mer fullkorn och mindre snabba kolhydrater. Jag googlade loss på mat och ADHD.
Jag är ju vegan, så omega3 är inte så lätt att få i sig. Dock vet jag att jag har tokbra värden enligt vårdcentralen, men lite extra omega3 kan nog vara bra.
Dock så är linfröolja jätteäckligt! Det är nog det jag har hemma som innehåller mest omega3.

Jag tänker dock försöka byta ut mot mer fullkorn. Dels för att jag har dålig aptit med concertan, så jag tänker att det jag äter måste ge mycket energi, länge.

Har förövrigt nog fått halsfluss. Svullen och grötig i halsen, trött och hängig (däckade precis 2 timmar efter skolan, därav förvirrat inlägg). Och jag är inte förkyld. Det blir halsprov imorgon, efter redovisning i skolan.

Jag blir otroligt stressad när jag tänker på morgondagen. Jag vet inte om min tidsplanering är helt åt skogen.. Jag börjar skolan 9, sedan vårdcentral 11.15, hem och käka. Veterinärbesök 14.30 med bebisarna. Och sen skriva ett arbete som ska vara inne imorgon. Jag tycker det låter bra, men det känns inte bra.
Jag går förvisso runt med konstant oro över allting, läkaren sa att den värsta ångesten lägger sig efter en vecka eller två på concerta. Det är alltså en biverkning. Så sjukt läskigt, åh jag vill inte vara med mer.

ADHDkostgrej
http://www.sjalvhjalppavagen.se/template01.asp?level=4&sorting=3&sitekey={4EE7C1AC-7309-4648-9D46-A88872EAA859}&pagekey={C1037CF2-5366-4984-B44D-CAB66DC077D0}

Har längtat lite efter nästa gångs adhd-program-grej, men glömde att det visst bara är torsdag idag.
Jag ska till skolan snart.
HellaHey har sovit hos mig, hon är fin att sova med. Tyst och ganska snäll när hon sover. Och så väcker hon mig på morgonen, när alla alarm sätter igång. Jag kan sova igenom vadsomhelst nästan.

Tog insomningstablett igår igen och försöker tänka att jag ändå är en bra människa. Jag kan ju somna själv, men inte i rätt tid och inte just nu, när jag ska vänja mig vid ny medicin.

Undrar över aptit-grejen fortfarande. Jag är jätterädd för sämre aptit, men jag är överviktig. Så mindre aptit borde ju kanske vara bra, fast det känns inte sunt.
Sedan är jag ju löjligt nöjd med min kropp också. :)

På tal om det, VAR någonstans kommer det här självförtroendet ifrån? Jag är nästintill odrägligt självsäker ibland. Bra grej, men inte som jag varit förr. Kanske är det antideppen? Tack sertralin isåfall då. :p

Justja, skolan var det nu ja..

Hej

Huvudvärk och ont i halsen.
Tror ju direkt att det är halsfluss. Lite tröttsamt att vara hypokondrisk.

Vi kollar på en serie ikväll, hawaii någonting heter den. Den är helt sjukt macho, vi har skrattat hela tiden.

Imorgon är en annan dag.

Jaha. Nu känns allt mycket bättre.
Min läkare förklarade att jag får ha lite tålamod och försöka stå ut med medicinen åtminstone en vecka eller två till.
Sedan kunde vi prata alternativ medicinering. Och insomningstabletterna ska jag bara ta varje kväll tills jag vant mig vid concertan.
Min läkare är fantastisk ibland! Och hon fick mig in på ett helt annat tankespår, så nu tänker jag kämpa på med det här.


Idag har iFokus sagt till mig att jag ska upprepa en mening tre gånger. Min mening var "Efter frukosten ska jag ringa min farmor" (behöver intervjua henne).
Tror ni inte att jag har skjutit upp att äta frukost eftersom jag vet att jag har en jobbig grej att göra efteråt? Jag åt inte förräns vid 12.30 vilket pajar hela min dagsplanering. Concertan pajar min aptit dessutom, så jag är liksom inte lika tokhungrig på morgonen längre. Bra och dåligt tänker jag.

Ja, jag tjatar om ifokusgrejen, här är länken...
http://www.janssen.se/bgdisplay.jhtml?itemname=adhd_life&product=adhd

Ringer och ringer min läkare. Det har varit upptaget i en halvtimme nu.
Jag är rädd att jag inte kommer hinna få tag i henne. Jag är så jäkla orolig över eventuella biverkningar av concertan.
Hon sa också att jag skulle ta imovane (insomningstablett) varje kväll. Igår tog jag inte och blev helt galet uppskruvad.
Jag tycker inte att det är bra att behöva ta insomningstabletter varje kväll! Jag har sagt det tusen gånger, jag vill inte ha vanebildande tabletter, jag har missbruk i min familj. Men det är som att de tycker att jag har självinsikt, eller whatever. Och ger mig mer och mer och mer.
Jag har tillräckligt med lugnade för 15 elefanter. Och mer att hämta ut. De är galna! Hur vet dom att jag inte tar allt på en gång?
Nu skulle jag aldrig göra det, men hur fan kan de vara så säkra på det?

ÅH.

Jaha, halva listan kvar.
Hänga tvätt, fixa bland mina kläder (som just nu är i högar på golvet), fixa nummer till veterinären. Plocka bort alla saker jag lagt i köket i en hög. Just tvätt och kläd-fix ska jag nu ta itu med varje tisdag till att börja med. (från ifocus-programmet). Man skulle tydligen ge sig själv en belöning också, men jag är ju tokpank och det ösregnar så jag har svårt att se vad det skulle vara..

I mitt kollektiv uppskattas inte min stökighet, just nu anstränger jag mig till max och hoppas på förbättring från min sida. Vi har städschema och matschema. Jag har lite svårt för det där, särskilt att lyckas kryssa in efter att jag faktiskt fått gjort mitt städområde.

Bild från min lägenhet i Västerås. Min dåvarande sambo kan man se om man kikar noga bland stöket.

Det rycker i mitt högra ögonbryn. Det gör ofta det när jag är stressad, fast det var ett tag sedan sist. SKUMT.
Undrar var det beror på?

Jag hade visst lagt upp detta inlägg på en annan blogg jag glömt att jag ens haft. TOK!

SYNS JAG NU?! SYNS JAG?

Jag ringde öppenpsyk idag, men fick inte lämna ett meddelande att min läkare skulle ringa, för jag måste visst ringa igen imorgon mellan ett visst klockslag. Det klockslaget har jag redan glömt och jag förstår inte att läkaren inte fattar att folk med adhd och andra psykgrejer har ganska svårt att komma ihåg exakt när man kan ringa.

Skrivit mina timrapporter för de senaste 3 månaderna. Behöver jag säga att jag är galet pank just nu? Skrev också ett förlåtbrev till min chef och berättade om adhd-diagnosen.
Hittat på nytt system för att minnas saker, dvs ett schema på en kökslucka med små färgglada lappar på, där jag skriver listor. Så kan jag kryssa för saker jag gjort. Jag har placerat den på mitt favorithängställe, dvs göttesoffan i matrummet, för där hamnar jag oftast när jag inte vet vart jag är. Hoppas det ska funka!

Snart flyttar mina små bebisar.
Jag har 3 kattungar och en kattmamma hemma.
Och nu är de 13 veckor. Det ska bli ganska skönt att slippa ansvaret, det har varit nog mycket som det är. Men oj vad jag kommer sakna de små!

Min dag har varit nästan precis så bra den hade kunnat vara.
jag inser mer och mer vad jag mår bra av.
Det vill säga, när jag får tillfälle att på riktigt ändra saker. Just nu i min klass är det mycket prat om de funktionshindrade och de normala.
Jag vill inte gå med på att man säger så! Vem bestämmer vem som har full funktion och är normal?
Jag kan bara ta mig själv som exempel. Adhd är ett neuropsykiatriskt funktionshinder. Men vadfan, jag är kreativ, spontan och jättebra på att dra igång projekt och få idéer. Allting har för- och nackdelar.

Nu har jag fixat en föreläsare som förhoppningsvis kommer till min klass och pratar funktion och tillgänglighet. Människan heter Iki Gonzales, projektet heter Utopia och de är verkligen helt fantastiska. Jag får en sån känsla av att JA; ÄNTLIGEN!

Att ha jobbat som personlig assistent/ledsagare/avlösare i 5 år sätter sina spår. Jag är nästintill besatt av trösklar osv, jag påpekar ofta sådant på stan och så. Människor brukar kolla länge på mig, på min till synes väl "fungerande" kropp. Jag tänker mig att de undrar varför jag ens bryr mig.

Men jag bryr mig. Jag bryr mig enormt mycket och det är så otroligt viktigt. Otillgänglighet är diskrimnering!
Jag ska fixa alla trösklar och dåligt utmärkta platser, alla höga bankomater och brevlådor. Alla trottoarkanter och övergångsställen.
Det räcker nu.

Tipsade om iFocus ju, men upptäckte sedan att det inte vart skitlätt att hitta.

Här är i alla fall länken.
http://changetech.cloudapp.net/ChangeTech.html?Mode=Trial&ProgramGUID=fe2a7f13-cf08-4d6c-9671-1da9c460d33b

Hoppas den ska funka. :)

Imorse tänkte jag att jag skulle skolka. Jag tyckte så synd om mig själv.
Jag pluggar ju till undersköterska och idag ska vi borsta varandras hår, borsta tänderna och mata varandra. Och jag har som har enormt svårt för närhet, pallar inte det. Men nu har jag bestämt mig för att gå dit och göra mitt bästa.
Jag är ju trots allt personlig assistent/ledsagare och gör sånt där på folk jämt, men jag känner mig inte tillräckligt trygg för att någon ska göra det på mig i ett klassrum.
Det känns som om jag tränar på allt hela tiden. Särskilt närhetsgrejen, jag ber om en kram av vänner så fort jag känner för det, för att kunna uppskatta närhet på mina villkor.
Jag ber om kli på ryggen eller vadsom, bara när det är jag som tar iniativet. Om någon jag inte känner väl vill hälsa med en kram, så säger jag nej om jag inte pallar. Men försöker uppskatta det.

Just nu känns ju allt som en uppförsbacke.

Närhetsgrejen hos mig tänker jag själv kommer ifrån att jag alltid haft svårt att koncentrera mig om någon tex. har en hand på min axel när vi pratar. Jag tror att jag tolkat det som att jag har haft svårt för närhet, och inte att jag har svårt att koncentrera mig av yttre stimuli (där jag tänker beröring går in).
Och att jag sedan dragit på stora växlar av att jag minsann har närhetsproblem.

Nog om det. Nu ska jag till skolan.
Och gå ut varje gång jag känner mig rastlös istället för att ta över hela lektioner.
Pinsamt. Jag har en kommentar eller åsikt till allt. Ingen lagom-elev här inte!

Förhoppningarna på min medicinen var enorma.
Jag trodde verkligen på det här.
Jag trodde lösningen på problem jag har haft längelänge kunde vara något så enkelt som en concerta.

Jag hade fel, än så länge. Min läkare sa att jag skulle få effekt på en gång. Men jag har inte känt någonting. Min helg/vecka har varit helt fruktansvärd. I helgen har jag speedat järnet. Har känt mig lugn med vännen jag var på besök hos, bad mig flera gånger att lugna mig lite eller frågade om jag inte kände mig lite speedad. Det gör ju iofs bara saken värre.

Jag ska till en sjuksköterska på öppenpsyk och diskutera medicinen om typ 3 veckor, cant wait. Jag är ju på lägsta dosen nu, tror de höjer så långsamt för att de ville ta mitt blodtryck och sådär. Mitt nuvarande blodtryck är nu helt totalt normalt. Tokigt normalt nästan faktiskt. Men concerta kunde visst påverka det.

Så, biverkningar då.. Jag har haft väldigt sviktande aptit. Ätit jättedålig frukost, som i vanliga fall är typ mitt största mål på dagen, bestående av gröt, kaffe och mackor. Mitt humör som i vanlig ordning ändrats blixtsnabbt, från glad till jätteledsen, från lugn till superspeedad på 2 sekunder. Så humörsvängningarna kan jag knappast räkna som biverkning.

Men jag tänkte iaf tipsa om lite grejer, (så jag också kan gå tillbaks hit och se vad klok jag var).

Just nu kör jag programmet i Focus. Goggla det! Det är väldigt klämkäckt, men otroligt pedagogiskt och snällt mot min stackars ADHD-hjärna. Jag vet inte om jag tar in något alls, men det känns fint att jag ägnar mig själv en stund med programmet i alla fall.

När jag städar mitt rum ber jag numera om sällskap. Det får mig att fokusera på det jag ska göra och hindrar mig från att starta en massa andra projekt. Det är som att jag skärper mig när jag har någon här och anstränger mig till att göra det jag faktiskt skulle göra.

Jag har lätt för att planera om saker hela tiden. Jag dubbelbokar ofta och glömmer ofta av grejer jag ska göra. Nu har jag märkt att kaosplanerandet blir värre om jag faktiskt pratar med någon om dom. Det bästa för mig är att jag tar ett par minuter och försöker att tänka ut vad som faktiskt är logiskt att jag gör på en och samma dag.

Ex, i söndags skulle jag hämta en dammsugare i en stadsdel, lämna den i annan stadsdel och fika med en familj där, träffa kompis och fråga henne om en jobbsökargrej (som skulle ta rätt mycket energi), gå på anhörigmöte för narkomaner klockan 16.30-18.00 och sedan direkt hem till ytterliggare en kompis och käka middag och sova.
Vad jag missar att planera är dels tiden, eftersom varje grej skulle ta minst 2 timmar. Jag är pank, så jag skulle knappast haft råd att käka lunch lite sådär snabbt ute och är ju dessutom vegan, så det är inte så lätt.

Jag blev i alla fall så himla stressad av allt jag skulle göra och började ringa runt och planera hit och dit. Till sist satte jag mig ner, planerade om allting på ett mer logiskt sätt.

För det första; klockan var 12 när jag började min dag. Jag var trött och ganska ledsen. Därför valde jag bort allt annat förutom det viktigaste; anhörigmötet och övernattningen. Det gav mig energi nog för att klara dagen, därför tror jag också att jag pallade en hemsk skoldag idag.