depp.
Räkningsfix, postfix, skorbytarfix. Klännings-shoppning med anna. Tvätt, den eviga, eviga tvätten.
Fixdag.
Imorgon åker jag till malmö. Det ska bli så jävla fint.
Men jag i mitt otroligt fyrkantiga liv blir ju nervös varje gång jag åker iväg.
Jag tycker att det är jobbigt att vara ifrån anna också, hon är en sådan underbar trygghet för mig. En dag ska jag gifta mig med henne.
Körövning igår, det var jättetrevligt. Jag känner att jag vågar sjunga ut. Fastän jag stakar mig som fan varje gång det blir falskt i mina öron. Insåg hur svårt det är att sjunga flera samtidigt och få det att låta bra. Kanske ska tvinga någon att spela något instrument till.
Vi ska göra någon slags rapversion av en låt också, det kommer att bli grymt töntigt. :)
Jag har funderat så mycket.
Jag som faktiskt funkat ovanligt bra med andras föräldrar känner mig helt maktlös nu. Jag försöker och anstränger mig till max. För att vara vanlig, trevlig och bra. Bakat snygga kakor till fikat. Försökt hitta gemensamma nämnare, försökt diskutera. Och jag har gjort det för hennes skull, inte deras. För att hon betyder så mycket och jag vill ha en bra relation till hennes familj.
Jag har spelat upp ett telefonsamtal tusen gånger i huvudet.
Jag vill säga att de är socialt handikappade, oartiga, ointresserade, dryga och homofoba föräldrar som inte har vett att lägga undan alla sina konstiga fördomar och tankar, för sin dotters skull.
Och att jag är minst lika motvillig som de, men jag har i alla fall vett nog att uppträda trevligt.
Att det är lika jobbigt för mig som för dom.
Vi ska ju vara vuxna nu. Då ska vi väl kunna föra ett normalt trevligt samtal om vädret eller whatever?
Jag är så förbannad och ledsen.
Och i allt det här har jag en massa andra tankar. Jag saknar min syster, mina syskon och vet inte hur jag ska kunna reparera vår relation.
Fixdag.
Imorgon åker jag till malmö. Det ska bli så jävla fint.
Men jag i mitt otroligt fyrkantiga liv blir ju nervös varje gång jag åker iväg.
Jag tycker att det är jobbigt att vara ifrån anna också, hon är en sådan underbar trygghet för mig. En dag ska jag gifta mig med henne.
Körövning igår, det var jättetrevligt. Jag känner att jag vågar sjunga ut. Fastän jag stakar mig som fan varje gång det blir falskt i mina öron. Insåg hur svårt det är att sjunga flera samtidigt och få det att låta bra. Kanske ska tvinga någon att spela något instrument till.
Vi ska göra någon slags rapversion av en låt också, det kommer att bli grymt töntigt. :)
Jag har funderat så mycket.
Jag som faktiskt funkat ovanligt bra med andras föräldrar känner mig helt maktlös nu. Jag försöker och anstränger mig till max. För att vara vanlig, trevlig och bra. Bakat snygga kakor till fikat. Försökt hitta gemensamma nämnare, försökt diskutera. Och jag har gjort det för hennes skull, inte deras. För att hon betyder så mycket och jag vill ha en bra relation till hennes familj.
Jag har spelat upp ett telefonsamtal tusen gånger i huvudet.
Jag vill säga att de är socialt handikappade, oartiga, ointresserade, dryga och homofoba föräldrar som inte har vett att lägga undan alla sina konstiga fördomar och tankar, för sin dotters skull.
Och att jag är minst lika motvillig som de, men jag har i alla fall vett nog att uppträda trevligt.
Att det är lika jobbigt för mig som för dom.
Vi ska ju vara vuxna nu. Då ska vi väl kunna föra ett normalt trevligt samtal om vädret eller whatever?
Jag är så förbannad och ledsen.
Och i allt det här har jag en massa andra tankar. Jag saknar min syster, mina syskon och vet inte hur jag ska kunna reparera vår relation.
