Visst känns det fint att vara vad liv, en dag till?

Nu sitter jag och lyssnar på håkan. Hurricane. Samma låt jag lyssnade på då jag tatuerade mig.
Det var meningen att jag skulle bli lugn. Men det är svårt, om 45 minuter ska jag ta ett blodprov. Jag är rädd, gråtfärdig, varm och yr. Vad fan är det här?

Jag sitter med embla-salva på fingern med plast över. De brukar tydligen inte ens ha embla på fingertoppar. Men jag fick det. Det känns bra.

Jag måste ju få sova ordentligt någon gång. Jag är trött på min magvärk nu. Ett blodprov skulle lösa mycket. Jag får se. Jag sa det till de med, jag får se om jag klarar det. Jag ska göra ett försök. Jag vågar inte sticka hål på mitt finger själv med en nål.. Jag vågar ingenting.

Jag försöker tänka på Sanna som varit med om allt. Tänker på när Evelina var med mig när jag gjorde mitt första blodprov i armen. Mitt första och enda som jag kan komma ihåg.
Hur många liter har de inte tömt alla andra på?

Susan kommer i alla fall hit snart och ska nog vara med tror jag. Hoppas jag.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0