schnuckii

Idag är hemlängtan stor. Jag känner mig så ensam.
Jag har bara Niklas här.
Jag lär känna fler och fler på jobbet och så, men de är alla trevliga nya bekantskaper.
Jag vill ha mina kompisar här. Så man slipper förklara. Imorgon ska jag åka till Göteborg, jag packar nu.
Packar för åka hem till mitt eget hus som jag bott i 18, 19 år eller så.
Jag gör sällan saker här. Det är en död stad.

Jag har sett fram emot den här helgen ett par veckor nu. Men det känns så vemodigt. Jag vill vara självklar där, jag vill inte glömmas bort.

Jag tänker att det kanske var ett misstag ändå, men sedan tänker jag på hur bra jag trivs med Niklas. Att jag för första gången inte har hundra konflikter runt omkring mig (förutom på jobbet nu då). Hur mycket dramaqueen jag än spelar, så vägrar Niklas bråka. Jag älskar verkligen honom och det är med honom jag ska bo.

Summan av kardemumman blir ungefär ingenting. Jag trivs utomordentligt med Niklas, men jag längtar tillbaks. Man blir aldrig nöjd och blir man nöjd är man nog ganska olycklig.

Äsch.