schnuckii

Jag saknar honom något så otroligt.
Jag går runt och gör ingenting.
Smutsigt hår och flickrummet fullt med lådor.
Jag har inte packat upp någonting. Varför packa upp, när jag inte tänkt stanna?

Det börjar sakta, sakta sjunka in. De första dagarna grät jag flera gången om dagen, ofta länge, länge.
Det blir mindre och mindre gråt, men desto mer panik.

Jag har inte varit härifrån sedan jag kom hit i måndags. Jag orkar inte åka någonstans. Har ingen lust med någonting. Igår var Bergis här och höll mig sällskap. Det var trevligt.

Jag drömmer hemska mardrömmar. Vaknar upp, inser att jag är ensam. Fan. Jag är så otroligt trött. Jag minns inte när jag går och lägger mig, eller när jag vaknar. Zombie.

Tankarna går dit hela tiden. Jag undrar vad han gör, hur han mår, vad han äter, vad han har på sig, hur han luktar. Jag skulle ha kämpat mer, jag skulle ha ordnat det här. Det skulle aldrig ha hänt om jag var bara gjorde lite mer så och mindre så. Ungefär.

Maktlös.

Vi är faktiskt såna som i slutet får varann.