schnuckii

Förtydligande angående Niklas-inlägget lite längre ner.

Ja, jag saknar honom. Jag slutar inte älska sådär bara och hoppar på första bästa förhållande.
Sån är jag.
MEN, jag vill inte ha honom tillbaka. Jag ångrar vissa saker jag har gjort, men jag inser att det var nog bäst det som hände.
Jag har inte blivit dumpad per sms av en sambo förr, så jag antar att det hela tog ganska hårt.
Sådana saker får mig bara att inse ännu mer hur fruktansvärt fel han är.
Jag vill faktiskt inte ha någon fegis.
Det kan låta egoistiskt men det var ju faktiskt jag som förlorade mest.
Jag sa upp mig från ett jobb jag älskade för att flytta ihop, jag flyttade ifrån alla mina kompisar, jag skapade ett nytt liv som jag sedan brutalt förlorade och sedan kunde  jag inte få mitt gamla liv tillbaka.
Han har bara flutit vidare och blivit tuffare och coolare, men jag tycker att han verkar vara en ful person nu.

Han skriver att han vill kunna vara glad för mig och inte tycka synd om mig. (Jag har ju dock inte bett honom att tycka synd om mig, det är inte synd om mig)
Han skriver dessutom att han inte kan vara där för mig alls och att jag bara ger honom dåligt samvete.
Han vill alltså ha en  okomplicerad, stel relation där man bara berättar om allt roligt och härligt och underbart i sitt liv då och då. Vill man dela min lycka får man förihelvete dela det andra med. Men han har alltid varit sådan, rädd för allt som inte är lyckligt och trevligt och alldeles sommarhimmel.

Han kan dra åt helvete med sådana kommentarer faktiskt. Jag är trött på att bli förlöjligad.