schnuckii

Jag känner mig krossad och ensam. För ett år sedan åt vi pizza och firade ett år tillsammans i en lägenhet full med kartonger och känslan av ett nystartat liv. Nu sitter jag här.
Jag kan inte få mig till att sova, fastän jag ska upp tidigt imorgon.
Det finns ingen som kan säga något.

Jag tycker att bearbetningen är nästintill identisk med att någon närstående har dött, förutom att ingen kan förstå hur det känns.
Jag kan inte förstå på vilket sätt någon annan saknar sin mormor, men folk som kände min mormor kanske förstår hur jag saknar henne. Medans ingen har haft det kärleksförhållandet jag haft.
Makes sense?

Jag saknar Niklas. Jag är så fruktansvärt ledsen, men jag skäms nästan för att säga det. Jag tänker på honom jämt.
"Gå vidare" , "det är dags att komma över honom" , "gräv inte ner dig" osv.
Jag försökte, men nu då?
Vad i helvete ska jag göra nu?!?

Den här bilden hänger fortfarande kvar på mitt kylskåp här, den har hängt där i över ett år. Jag läste texten på baksidan för ett tag sedan, men jag kan inte få mig till att göra det igen. Det var som ett litet hejdå-kort till mamma med att jag flyttade till Västerås.
På kylskåpsbilden har det kommit en droppe vätska under mitt ena öga av en händelse, det ser ut som en tår. Jag har svårt att inte tro på tecknen.
Jag har svårt att tro att min hals blivit helt illröd runt hjärtat jag gjorde till honom av slumpen.

Förlåt.


u