schnuckii

Jag hatar känslan som är i mig just nu.
Och jag funderar på den där systern. Min syster. Min lillasyster.
Hennes namn betyder modig.
Jag antar att hon är modig. Jag antar att det är precis rätt ord ibland. Men också så otroligt feg och rädd, liten och ensam.

Allting trappas upp.
Det började för 7 år sedan med stöld och hemkörning av polisen.
Idag är det starka receptbelagda tabletter som kan döda en. Så lätt. Jag förstår inte hur de överlever. Men de är väl precis det de inte gör.
Jag vet inte varför man kan överleva. Jag väntar inte på ett samtal där de säger att hon är ren och mår bra i sig själv och är BRA. Mår bra.
Jag väntar på ett samtal där de säger att hon är död. Jag kan inte säga något annat.
Det går inte. Det känns i hela min kropp att det är illa. Obehaget sprider sig.
Sätter sig i magen, ögonlocken, ögonbrynen. Fingrar. Det är helt omöjligt att förklara.

Jag har börjat sörja för länge sedan.

Nu lyssnar jag på vadsomhelst som jag inte känner något för.