schnuckii

Ringer och ringer min läkare. Det har varit upptaget i en halvtimme nu.
Jag är rädd att jag inte kommer hinna få tag i henne. Jag är så jäkla orolig över eventuella biverkningar av concertan.
Hon sa också att jag skulle ta imovane (insomningstablett) varje kväll. Igår tog jag inte och blev helt galet uppskruvad.
Jag tycker inte att det är bra att behöva ta insomningstabletter varje kväll! Jag har sagt det tusen gånger, jag vill inte ha vanebildande tabletter, jag har missbruk i min familj. Men det är som att de tycker att jag har självinsikt, eller whatever. Och ger mig mer och mer och mer.
Jag har tillräckligt med lugnade för 15 elefanter. Och mer att hämta ut. De är galna! Hur vet dom att jag inte tar allt på en gång?
Nu skulle jag aldrig göra det, men hur fan kan de vara så säkra på det?

ÅH.

Jaha, halva listan kvar.
Hänga tvätt, fixa bland mina kläder (som just nu är i högar på golvet), fixa nummer till veterinären. Plocka bort alla saker jag lagt i köket i en hög. Just tvätt och kläd-fix ska jag nu ta itu med varje tisdag till att börja med. (från ifocus-programmet). Man skulle tydligen ge sig själv en belöning också, men jag är ju tokpank och det ösregnar så jag har svårt att se vad det skulle vara..

I mitt kollektiv uppskattas inte min stökighet, just nu anstränger jag mig till max och hoppas på förbättring från min sida. Vi har städschema och matschema. Jag har lite svårt för det där, särskilt att lyckas kryssa in efter att jag faktiskt fått gjort mitt städområde.

Bild från min lägenhet i Västerås. Min dåvarande sambo kan man se om man kikar noga bland stöket.

Det rycker i mitt högra ögonbryn. Det gör ofta det när jag är stressad, fast det var ett tag sedan sist. SKUMT.
Undrar var det beror på?

Jag hade visst lagt upp detta inlägg på en annan blogg jag glömt att jag ens haft. TOK!

SYNS JAG NU?! SYNS JAG?

Jag ringde öppenpsyk idag, men fick inte lämna ett meddelande att min läkare skulle ringa, för jag måste visst ringa igen imorgon mellan ett visst klockslag. Det klockslaget har jag redan glömt och jag förstår inte att läkaren inte fattar att folk med adhd och andra psykgrejer har ganska svårt att komma ihåg exakt när man kan ringa.

Skrivit mina timrapporter för de senaste 3 månaderna. Behöver jag säga att jag är galet pank just nu? Skrev också ett förlåtbrev till min chef och berättade om adhd-diagnosen.
Hittat på nytt system för att minnas saker, dvs ett schema på en kökslucka med små färgglada lappar på, där jag skriver listor. Så kan jag kryssa för saker jag gjort. Jag har placerat den på mitt favorithängställe, dvs göttesoffan i matrummet, för där hamnar jag oftast när jag inte vet vart jag är. Hoppas det ska funka!

Snart flyttar mina små bebisar.
Jag har 3 kattungar och en kattmamma hemma.
Och nu är de 13 veckor. Det ska bli ganska skönt att slippa ansvaret, det har varit nog mycket som det är. Men oj vad jag kommer sakna de små!

Min dag har varit nästan precis så bra den hade kunnat vara.
jag inser mer och mer vad jag mår bra av.
Det vill säga, när jag får tillfälle att på riktigt ändra saker. Just nu i min klass är det mycket prat om de funktionshindrade och de normala.
Jag vill inte gå med på att man säger så! Vem bestämmer vem som har full funktion och är normal?
Jag kan bara ta mig själv som exempel. Adhd är ett neuropsykiatriskt funktionshinder. Men vadfan, jag är kreativ, spontan och jättebra på att dra igång projekt och få idéer. Allting har för- och nackdelar.

Nu har jag fixat en föreläsare som förhoppningsvis kommer till min klass och pratar funktion och tillgänglighet. Människan heter Iki Gonzales, projektet heter Utopia och de är verkligen helt fantastiska. Jag får en sån känsla av att JA; ÄNTLIGEN!

Att ha jobbat som personlig assistent/ledsagare/avlösare i 5 år sätter sina spår. Jag är nästintill besatt av trösklar osv, jag påpekar ofta sådant på stan och så. Människor brukar kolla länge på mig, på min till synes väl "fungerande" kropp. Jag tänker mig att de undrar varför jag ens bryr mig.

Men jag bryr mig. Jag bryr mig enormt mycket och det är så otroligt viktigt. Otillgänglighet är diskrimnering!
Jag ska fixa alla trösklar och dåligt utmärkta platser, alla höga bankomater och brevlådor. Alla trottoarkanter och övergångsställen.
Det räcker nu.

Tipsade om iFocus ju, men upptäckte sedan att det inte vart skitlätt att hitta.

Här är i alla fall länken.
http://changetech.cloudapp.net/ChangeTech.html?Mode=Trial&ProgramGUID=fe2a7f13-cf08-4d6c-9671-1da9c460d33b

Hoppas den ska funka. :)

Imorse tänkte jag att jag skulle skolka. Jag tyckte så synd om mig själv.
Jag pluggar ju till undersköterska och idag ska vi borsta varandras hår, borsta tänderna och mata varandra. Och jag har som har enormt svårt för närhet, pallar inte det. Men nu har jag bestämt mig för att gå dit och göra mitt bästa.
Jag är ju trots allt personlig assistent/ledsagare och gör sånt där på folk jämt, men jag känner mig inte tillräckligt trygg för att någon ska göra det på mig i ett klassrum.
Det känns som om jag tränar på allt hela tiden. Särskilt närhetsgrejen, jag ber om en kram av vänner så fort jag känner för det, för att kunna uppskatta närhet på mina villkor.
Jag ber om kli på ryggen eller vadsom, bara när det är jag som tar iniativet. Om någon jag inte känner väl vill hälsa med en kram, så säger jag nej om jag inte pallar. Men försöker uppskatta det.

Just nu känns ju allt som en uppförsbacke.

Närhetsgrejen hos mig tänker jag själv kommer ifrån att jag alltid haft svårt att koncentrera mig om någon tex. har en hand på min axel när vi pratar. Jag tror att jag tolkat det som att jag har haft svårt för närhet, och inte att jag har svårt att koncentrera mig av yttre stimuli (där jag tänker beröring går in).
Och att jag sedan dragit på stora växlar av att jag minsann har närhetsproblem.

Nog om det. Nu ska jag till skolan.
Och gå ut varje gång jag känner mig rastlös istället för att ta över hela lektioner.
Pinsamt. Jag har en kommentar eller åsikt till allt. Ingen lagom-elev här inte!

Förhoppningarna på min medicinen var enorma.
Jag trodde verkligen på det här.
Jag trodde lösningen på problem jag har haft längelänge kunde vara något så enkelt som en concerta.

Jag hade fel, än så länge. Min läkare sa att jag skulle få effekt på en gång. Men jag har inte känt någonting. Min helg/vecka har varit helt fruktansvärd. I helgen har jag speedat järnet. Har känt mig lugn med vännen jag var på besök hos, bad mig flera gånger att lugna mig lite eller frågade om jag inte kände mig lite speedad. Det gör ju iofs bara saken värre.

Jag ska till en sjuksköterska på öppenpsyk och diskutera medicinen om typ 3 veckor, cant wait. Jag är ju på lägsta dosen nu, tror de höjer så långsamt för att de ville ta mitt blodtryck och sådär. Mitt nuvarande blodtryck är nu helt totalt normalt. Tokigt normalt nästan faktiskt. Men concerta kunde visst påverka det.

Så, biverkningar då.. Jag har haft väldigt sviktande aptit. Ätit jättedålig frukost, som i vanliga fall är typ mitt största mål på dagen, bestående av gröt, kaffe och mackor. Mitt humör som i vanlig ordning ändrats blixtsnabbt, från glad till jätteledsen, från lugn till superspeedad på 2 sekunder. Så humörsvängningarna kan jag knappast räkna som biverkning.

Men jag tänkte iaf tipsa om lite grejer, (så jag också kan gå tillbaks hit och se vad klok jag var).

Just nu kör jag programmet i Focus. Goggla det! Det är väldigt klämkäckt, men otroligt pedagogiskt och snällt mot min stackars ADHD-hjärna. Jag vet inte om jag tar in något alls, men det känns fint att jag ägnar mig själv en stund med programmet i alla fall.

När jag städar mitt rum ber jag numera om sällskap. Det får mig att fokusera på det jag ska göra och hindrar mig från att starta en massa andra projekt. Det är som att jag skärper mig när jag har någon här och anstränger mig till att göra det jag faktiskt skulle göra.

Jag har lätt för att planera om saker hela tiden. Jag dubbelbokar ofta och glömmer ofta av grejer jag ska göra. Nu har jag märkt att kaosplanerandet blir värre om jag faktiskt pratar med någon om dom. Det bästa för mig är att jag tar ett par minuter och försöker att tänka ut vad som faktiskt är logiskt att jag gör på en och samma dag.

Ex, i söndags skulle jag hämta en dammsugare i en stadsdel, lämna den i annan stadsdel och fika med en familj där, träffa kompis och fråga henne om en jobbsökargrej (som skulle ta rätt mycket energi), gå på anhörigmöte för narkomaner klockan 16.30-18.00 och sedan direkt hem till ytterliggare en kompis och käka middag och sova.
Vad jag missar att planera är dels tiden, eftersom varje grej skulle ta minst 2 timmar. Jag är pank, så jag skulle knappast haft råd att käka lunch lite sådär snabbt ute och är ju dessutom vegan, så det är inte så lätt.

Jag blev i alla fall så himla stressad av allt jag skulle göra och började ringa runt och planera hit och dit. Till sist satte jag mig ner, planerade om allting på ett mer logiskt sätt.

För det första; klockan var 12 när jag började min dag. Jag var trött och ganska ledsen. Därför valde jag bort allt annat förutom det viktigaste; anhörigmötet och övernattningen. Det gav mig energi nog för att klara dagen, därför tror jag också att jag pallade en hemsk skoldag idag.

Jag hatar känslan som är i mig just nu.
Och jag funderar på den där systern. Min syster. Min lillasyster.
Hennes namn betyder modig.
Jag antar att hon är modig. Jag antar att det är precis rätt ord ibland. Men också så otroligt feg och rädd, liten och ensam.

Allting trappas upp.
Det började för 7 år sedan med stöld och hemkörning av polisen.
Idag är det starka receptbelagda tabletter som kan döda en. Så lätt. Jag förstår inte hur de överlever. Men de är väl precis det de inte gör.
Jag vet inte varför man kan överleva. Jag väntar inte på ett samtal där de säger att hon är ren och mår bra i sig själv och är BRA. Mår bra.
Jag väntar på ett samtal där de säger att hon är död. Jag kan inte säga något annat.
Det går inte. Det känns i hela min kropp att det är illa. Obehaget sprider sig.
Sätter sig i magen, ögonlocken, ögonbrynen. Fingrar. Det är helt omöjligt att förklara.

Jag har börjat sörja för länge sedan.

Nu lyssnar jag på vadsomhelst som jag inte känner något för.

Alkohol.

Hela mitt liv har jag haft en komplicerad relation till alkohol.
Jag har i min ungdom alltid gillat att vara full. Att få släppa allting för en stund och att slippa stå till svars för mina handlingar.
Jag har de senaste 2 åren druckit allt mindre. Nu är jag full kanske 1 gång varannan månad.
Min pappa är alkoholist. Jag har sett vad alkoholen kan göra med människor och jag har läst om adhd och missbruksproblematik. Det gör mig rädd.
Ärftlighet är en sak jag tänker mycket på, dels alkoholism och även min adhd-diagnos nu. Jag undrar om min pappa och övriga familjemedlemmar som har/haft missbruksproblem kanske även har något adhd-besläktat?

Jag tänker på mina barn som jag vill ha en dag. Jag undrar om jag borde och kan skaffa biologiska barn?
Är jag ond som vill föra mina gener vidare?

Bilden är från 2007.
Jag har precis hällt i mig hembränt. Jag slutade andas och min kompis fick lugna mig och säga åt mig att inte försöka andas utan istället försöka ta det lugnt. Till sist spydde jag äntligen. Men jag tänker att jag hade kunnat dö den där kvällen.

Hej. Det känns som om jag bara kommer att skriva om adhd och psykgrejer framöver. Men det känns bra, jag har så oerhört mycket att få ur mig kring det.

Jo igår så ringde min läkare och bekräftade att jag har adhd.
Adhd-teamet hade haft möte och kommit fram till det. Jag vet dock inte om jag har add eller adhd.
På torsdag ska jag till läkaren och prata medicin. Jag är otroligt nervös och förväntansfull!

Tills dess är det skola som gäller. Jag läser undersköterskeprogrammet på komvux och extrajobbar litegrann som personlig assistent. Sedan har jag ju mitt politiska engagemang, som den här veckan tar otroligt mycket av min tid.
Jag inser mer och mer att jag har bra strategier för att klara av min vardag.
Även om det inte alltid räcker med bra strategier så känns det bra.

Jag läser att personer med adhd behöver struktur och lagom krav och förväntningar på sig.
Jag vet inte hur jag förhåller mig till det. Det känns som om jag länge har försökt överkompensera mitt kaos genom att försöka vara lite bättre och göra lite mer hela tiden. Vilket ju naturligtvis inte går ihop alls.


Jag skulle vilja bena ut lite begrepp för mig själv och andra.
Svårt, tänker jag.

Kollar runt bland adhd/add-bloggar.
Fan vad mycket fina folk det finns!

Måste ju snarast länka till dessa, så att jag själv kan komma ihåg dom.
Men det gör jag sen, är ju alltid en bra grej.

Nu ska jag överraska sjusovarna här med nybakat bröd på sängen (läs min säng, som två av mina sambos har ockuperat).

Sedan jobb.

Och måste tillägga att jag började gråta hos läkaren häromdagen, när hon berättade om effekterna man kan få av concerta. FANTASTISKT!

Jag hoppas på ett uppvaknade. Men vågar inte säga att jag hoppas på så mycket, men mina förväntningar är ju att jag ska få ett helt nytt liv ungefär.

Vi får se.

Jaha.
Träffade min pappa av en slump idag. Jag träffade på min syster och hon skulle bli hämtad av pappa, så jag valde stanna kvar och hälsa på honom.
Jag klappade honom på axeln och sa att vi borde ses. Han jaja det ska vi.
Då sa jag att jag saknade honom. Och får svaret att han saknar mig med.
Nu har jag tagit åtminstone 3 första steg.
Bollen är hans.
Men jag klarar inte av att vänta.

Jag börjar tänka på det här först nu, efter en massa timmar idag. Jag måste ha så fruktansvärt mycket i mitt huvud som jag inte vet hur jag ska hantera.

Det känns som om min kropp bara börjar bråka av stress och skit; mardrömmar, munsår efter munsår, överanträngd axel, infekterat finger och huvudvärk.
Blä.

Och min vardag vet jag inte. Jag har inte tvättat håret på en vecka. Jag har inte tvättat på minst 1 månad. Jag har slutat städa, jag har slutat alltalltallt. Och jag förstår inte att jag fortfarande står upp. Och lyckas hålla någon slags bullbakande hemmafru-fasad.

Har också mycket irritation mot all egoism jag kommit i kontakt med det senaste. I min bubbla ska det inte finnas.

Jag sitter mycket och tänker på att sveriges jävla politik är skit och att jag knappt vill veta mer om all jävla skit det finns. Allt som inte går ihop.
Tomma hus och bostadsbrist. Flyktingbestämmelser och folks tro att sverige är ett så bra land och att skicka folk till länder där de far illa eller kanske aldrig bott i.
Köttnormen och klimatproblem.
"Sverige är ett av världens mest jämställda länder" och löneskillnader och sexism och jävla jävla vardagssexism.

hej

fast inte här.

Sommaren har kommit till mig också nu och jag gör semesterplaner för fullt.
Ska till Luleå om en knapp vecka och åka nattåg första gången i mitt liv helt själv. Känns läskigt.
Ska planera en malmöresa med min käresta, det är en stad vi båda gillar! Affären astrid och aporna med grymt veganutbud, falafel vart man än vänder sig och så inte alltför många timmar från göteborg. Trevligt boende hos fin vän där också. :) Får se när det blir, lär ju dröja tills vi hittar ett par gemensamma lediga dagar...

Jag ska också på cykelsemester med matilda. Vi bestämde idag en oplanerad kravlös cykelsemester så långt vi orkar cykla ungefär (gissar det blir någonstans halvvägs till varberg) och bara sätta upp tältet där vi känner för. Härligt.

Mitt band har haft 3 hemmaspelningar hittils och det går fantastiskt.
Min syster är fortfarande på rymmen, jag tänker på henne varje dag.

Nu är det dags för sömn. Ska försöka ta mig upp i tid imorgon och fixa i trädgården.

Och tiden bara går.
Det blir inte bättre, snarare sämre. Hur ska det någonsin ändras när allt bara upprepas.
Nu har hon varit på vift i en dryg vecka. Hur långt ska det gå innan allt kraschar? igen.
Hon har rymt med den där pojkvännen som också är efterlyst. Det är galet det här.

Jag kan inte styra min omgivning, jag vet det. Jag vet att jag ska börja med mig själv. och blabla.
Så att jag har lite ork och kraft att palla, att klara av min vardag.
Och jag orkar inte jobba nu. Och jag har ju inte jobbat på en dryg vecka mer än en endaste timme. Jag är glad att min förkylning kom just nu. Så jag kunde sjukanmäla mig på riktigt. Men idag ska jag jobba.
Jag är så orolig i kroppen, det kryper i mig. Jag har ett slags obehag i kroppen som gör mig känsligare än förut.

Jag klämde mitt finger i en dörr häromdagen, inte så hårt alls. Men jag fick sätta mig ner, kändes som jag skulle svimma. Mådde illa, var yr. 10 minuter sedan är det bra igen, men jag blir rädd.
Jag blir rädd varje gång jag går in i en dörr, slår huvudet i väggen, lägger saker fel, glömmer bort så mycket.

Jag vet ju varför. Jag förstår att för mycket oro utanför sätter sig i mitt huvud och gör mig långsam, orolig och glömsk.
Men det är fortfarande så galet läskigt.

Om ungefär en timme borde jag vara på väg till en restaurang med 6 eller 7 av mina sambos.
Men det kommer inte att bli så.
Jag har tvättat och har massor av möjliga klädval.
Jag har pengar.
Restaurangen är specialiserad på veganmat.
Det är en hejdå-middag för två sambos jag gillar väldigt mycket.

Men jag kommer inte åka med. Jag har ingen som helst ork, för all ork har gått åt att stressa upp mig inför det. Jag vet inte hur jag ska förklara det. Ingenting kan förbereda mig på det här.
Jag vet ju vad som kommer att hända egentligen, folk kommer äta god mat och ha trevligt. Vi kommer ut på något gemensamt. Men det spelar ingen roll, för det känns bara så otroligt jobbigt. Jag är rädd. Och jag är rädd för att jag kommer att vara rädd. Eller ledsen. Eller förvirrad.

Jag är trött på det här.

Jag trivs där jag bor, jag funkar på jobbet och har ett bra förhållande.
Jag lever i en fin och kärleksfull bubbla emellanåt och blir chockad när jag tar mig ut i sammanhang jag inte är van vid.
Jag har det ganska bra ordnat för mig.

Men jag gråter nu.
Jag gråter över en pappa som inte är som en pappa ska vara. Som inte står upp för mig, som inte kan ta något som helst ansvar. Jag vet att jag är bortprioriterad och jag har vetat det ett tag, men det gör mig fortfarande otroligt ledsen. Jag funderar på om jag ska ringa och säga som det är, att jag från och med nu också väljer bort honom.

Jag är så rädd att någon i min familj ska dö, just nu jag är inte kan ha någon kontakt och någon bra relation till dom.
Jag funderar på hur mycket skit jag förväntas ta, hur mycket tjockare blod är än vatten, egentligen.

Det regnar ute och det är skönt. Det ger mig en anledning att inte gå utomhus idag. Alls. Jag kan inte rensa ogräs som jag tänkt. Jag borde så mycket, jag borde städa mitt rum.
Jag borde planera vilka grejer jag vill gå på under hbt-festivalen.
Jag är orolig att dagar ska gå utan att jag gjort något. Det börjar bli veckor, månader, år utan en heltidssysselsättning. Jag klarar inte av heltid nu, men jag är rädd att jag inte klarar det sen heller. 
Fastän jag vet att det förväntas.

Sedan sist;
Deppat vidare hemma.
Svårt att få till lust och ork. Försökt bota mig med dans och sång. Men inte ens den underbara känslan av att ta ut en perfekt, ljuvligt doftande kaka ur ugnen har hjälpt helt.

Men jag tror nog att det bara behövs lite tid och utomhusluft. 

Nu tar jag tag i mitt mående.
Jag känner mig peppad och stolt över det.
Igår var jag på anhörigsamtal, idag var jag första gången hos min pskyolog där jag ska få gå.
Åh, det här känns bra.
Hon var fantastisk. Och avslutade med; finns det något mer jag skulle ha frågat om?
Vi pratade svek.
Jag fick beröm för att jag är stark och har bra självkänsla.

Det går bra nu.

Stressiga dagar nu. Och inte stressiga som i mycket att göra utan stressiga moment-dagar. 
Där min galna planering inte funkar. Luddigt.
Imorgon ska min kusin komma hit med sin bil och så ska fia och lina och kanske petra köra och hämta släp och kökssoffa. Och så ska jag laga lunch till henne.
Sedan kommer lisa på kvällen som ska kolla på rum här. Då ska man vara glad och funka bra.
Och någon gång under dagen ska kanske en annan tjej komma också.
Och en annan lisa sa ja till att dela rum med mig i 3 månader. Och på söndag kommer tjejen med illern.

Jag vet inte. Lyssnar på beyonce nu och tänker på vad jag hade kunnat göra för att stärka min syster mer.
Stå på sig, ta ingen skit. Aldrig låta någon ta kontroll. Alltid låta tjejkompisarna komma i första hand.
Men har jag följt det där själv?
NEJ.
Jag inte stått på mig.
Jag har tagit skit.
Jag lät någon ta kontroll över hela mitt liv och mina åsikter.
Jag prioriterade bort mina kompisar.

Men fan vad jag saknar henne. Jag funderar på en plan. Ett sms om dagen kanske?
Jag vill att hon ska veta hur mycket jag längtar efter en vettig relation igen..
Ett handskrivet brev i veckan?
Äsch, jag vet inte.

Och jag vet verkligen inte vem jag skriver det här för, för jag tror nog knappast att någon fortfarande läser det kjag skriver.

Lyssna på låten alla har glömt btw. fantastisk.